Så är vi då tillbaka i Sverige. Klar, frisk luft (läs: kallt). Lär dröja ett tag till nästa bad i havet nu …
Men också många kära återseenden. Och en del nya vanor har vi tagit med oss. Som till exempel pois, vilket ju fungerar bra även här!
Pois
Många tricks på Firepedia, Home of Pois och även på Mookychick.
Idag var Isak och jag tillbaka på Årstaskolan. Ett kärt återseende.
Vi fick också möjligheten att tillsammans berätta för Isaks klasskamrater om vår resa. Svårt att summera 70 dagar på en lektion … inser då hur mycket vi hunnit med.
Isak visar sina färdigheter med pois för imponerade klasskamrater
Nu sitter vi på Bangkok airport och väntar på flyget till Arlanda. Avgång 01.10, Thai-tid. Hemma 07.00 svensk tid. Fem timmars väntan på flygplatsen. 11 timmars flygtid framför oss. Hemlängtan får tid att växa sig starkare.
Och så Isak med sitt trasiga poolkantsvurpeknä. Det var ett rejält sår han fick igår; och så var helt plötsligt sista doppet i havet något vi redan hade gjort.
I morgon är det dag 70 på vårt äventyr. 70 dagar fyllda med äventyr, med minnen, med händelser och möten.
Hallåsan. I fredags gjorde jag en helt äkta fireshow. Men om jag ska förklara en fireshow så måste först förklara pois. Pois är egentligen bara en kedja med en tennisboll i ena änden, och sen kan man göra trix med dom. Och sen för att det ska bli ännu coolare så tänder man eld på dom. (om ni inte fattar så kan ni kolla på bilderna under). Så det gjorde jag. Och när man körde så blev ett ljud som lät som typ ett hus som brinner fast precis vid öronen, och man blev som instängd i det!
Gottfrid och jag skall strax börja vår fireshow
Min första fireshow
Gottfrid och jag är igång
yeah!
Ja, så börjar det gå mot avslut. I morgon åker vi hem, efter lite drygt 2 månader på Koh Lanta. Så mycket minnen att ta med hem, så mycket erfarenheter. Inte minst att mjukt famna varje dag. Det värdefulla finns där, alltid, precis där vi är.
Vi har varit med om fantastiska saker de här dryga två månaderna. Vi har träffat människor som alltid kommer att finnas med oss. Vi har sett saker som vi aldrig kan tappa bort. Och det vore så lätt att prata om att vara i nuet, att njuta av vardagen, om att få nya perspektiv. Men det är väl samtidigt det som det handlar om, alldeles oavsett var vi är? För mig har nog detta varit en av de mer värdefulla delarna av den här resan; att ge mig tid att tänka på vardagens betydelse. Och hur mycket vardagen betyder hemma också.
Vi, Isak och jag, har haft möjlighet att vara del av varandras vardag på ett mer nära sätt än vad vi kanske är när vi är hemma i den svenska vardagen. Vi har haft förmånen att få vara tillsammans under drygt två månader, i en miljö där vi varit beroende av varandra. Och vi har båda vuxit i förståelsen för varandra, under den här tiden. Därför också i förståelsen för oss själva.
Precis som varje annan dag på året. De finns där hela tiden, erfarenheterna, mötena, människorna.
Nu skall vi packa väskorna idag, samla ihop oss. Något av oss själva kommer vi att lämna kvar här, annat tar vi med i en ny skepnad.
I veckan som gick, som också var Isaks sista vecka på Lilla Svenska Skolan, hade de en heldag med samarbetsövningar i närliggande Causarina Park.
Lilla Svenska Skolan har själva berättat om dagen tillsammans med fina kort.
Det blir lite speciellt på en skola som Lilla Svenska Skolan där elever börjar och slutar under hela terminen. Igår fredag så var det fyra av de sju återstående eleverna i ”Hajarna” som slutade. Isak var en av dem.
Hajarna
Varje elev som slutar får en medalj med sitt namn. Här får Isak sin av läraren Birgit.
Isak får medalj
Och efteråt, så firade vi med glass. Nio veckor i skolan här är definitivt värt en stor glass.
Glass.
Idag är Isak hemma från skolan: har varit rejält trött några dagar. Men efter en rejäl sovmorgon blev det mesta mycket bättre.
Nu sitter vi på Catfish i Saladan och väntar på lunchen.
Och njuter av utsikten. Den delar vi gärna med oss av.
Idag har Isak och jag träffat Birgit, Isaks lärare på Lilla Svenska Skolan, för ett avslutningssamtal. Fantastiskt att få höra inte bara om vad de gjort, utan också hur Isak tagit plats och gjort avtryck under sina nio veckor på skolan. Med lyhörda lärare och härliga klasskamrater så underlättas det förstås 🙂
Redan innan skolan är slut – fredag är Isaks sista skoldag här – sätter sig saknaden där, på axeln liksom. Som en liten, trist, sur grå gubbe. Men vi tittar åt andra hållet, det gör vi! Vi har så mycket annat med oss, så mycket erfarenheter och minnen, att det struntar vi i – så gott vi kan. Istället riktar vi en massa ”tack” åt alla möjliga håll. Det gör vi!
avslutningssamtal
Och här hittar du Birgits alldeles egen blogg Skolresan.
Hejsan på dig hej. I fredags har jag och dom andra i min klass (med dom andra klasserna i skolan) gått till en moské, som ligger ganska nära skolan. Vi gick i grupper (t.ex en lärare som har 8 barn). När vi kom fram så skulle vi sätta oss vi ett bord, (då var det många thaländare som stirrade på oss) efter en stund så var det någon thailändare som började prata i en mikrofon. Han sa:
-Det har kommit en klass från Sverige som ska gå runt här lite grann.
(fast på thai) Då började alla dom andra thailändare klappa i händerna, och då fick vi gå. Först kollade vi på hur dom begraver sina döda, när dom dör så gör man följande:
*1) man tvättar dom
*2) man lindar in kroppen i tyg
(men dom måste begravas inom 24 timmar).
Sen gick vi till en kyrkogård. Den såg ungefär ut som dom hemma, förutom att killarnas gravstenar hade en knopp på toppen, och tjejernas var bara helt raka.
Sen efter det så gick vi till ett ställe, som hade en grej som pekade mot Mecka (en helig stad). Och efter det gick vi tillbaka.
Och det var nog allt
HEJDÅ!
70 dagar i Thailand 